Magiska Dolomiterna!

Jag skulle vilja dela med mig av min upplevelse och reflektion kring denna resa. Den var helt sjuk på många sätt, och då menar jag i positiv bemärkelse! Det blev en sån där resa där allt bara toppade varann hela tiden för var dag som gick. Ord kan egentligen inte beskriva en sån här magisk resa, det måste upplevas.  Men jag skulle vilja dela med mig av tre saker jag tänker på kring detta äventyr:

  1. Mig själv (händer typ aldrig)
  2. Gemenskapen
  3. Helheten som löpare

Om jag då börjar med mig själv, jag pratar aldrig om mig själv. Men det är dags att dela med mig nu. Kanske för min egen del, men kanske oxå för andras skull som är i ofas med livet. Jag är sååå glad, stolt och lycklig över mig själv och att jag klarade denna resa. Alla tror att jag tränar jämt, men så är inte fallet sen 1,5 - 2 år tillbaka. Jag har såklart försökt, men kroppen har inte svarat som den ska. Jag har varit konstant trött, jag har haft huvudvärk 5 av 7 dagar i veckan, kroppen har varit tung, seg och orkeslös. Jag har bitit ihop! Japp, det är så jag gör, alltid. Jag har en bonuspappa som blivit sjuk och i och med det en mamma som varit och är i stor sorg. I juni (i år alltså) fick jag ett samtal, som jag på något sätt väntat på, min riktiga pappa är på psykakuten för han ville ta sitt liv. Allt blev kolsvart. Jag orkade inte mer. Kroppen lade av. Jag gav upp. Jag bara grät. Vad händer nu? En lång story om min pappa men kort sagt så bestämde jag mig under den natten att jag inte längre orkar vara arg, jag orkar inte hata längre. Och sååå mycket lättare det är att älska någon, att bara få erkänna det för sig själv gör allting så mycket enklare. Gick till en läkare som även konstaterade att kroppen lagt av, gluten får jag sluta med och jag var dagar från att utveckla diabetes. Att vara medberoende skapar egna typer av beroende, i mitt fall mat och socker. Min kropp var helt sönderstressad. I detta ligger det såklart en enorm skuld och skam. Så från den dagen i Juni ändrade jag om allt gällande kost och inställning till min alkoholiserade far. Det här med att göra upp med sitt förflutna och analysera vad som varit dåligt, tror inte ett skit på det.  Istället vänder jag på det och ser alla fina delar och gläds åt det som varit bra. Och på något sätt, det lilla jag kan, hjälpa en människa (min pappa) som inte vill bli hjälpt.  Jag kämpade mig uppåt, jag började springa igen, jobbigt men jag skulle fan ta mig igenom loppet i Italien!!! Och så kom dagen för avfärd, jag var sjukt nervös. Vilken idiot jag var som trodde att jag kunde springa 12 mil och 6000höjdmeter utan ett enda långpass under senaste året eller inte en enda stund i växjöbacken för att samla höjdmeter. Men allt annat i livet var i balans och glädjen till löpning var född på nytt. Jag längtade efter att få känna kroppen arbeta. 

Jag hade bestämt mig.  

Låt oss nu prata om gemenskap. Det absolut viktigaste! Och det som Team nordic Trail gör så sjukt bra! Jag gillar mycket med dem, men är det något jag vill lyfta fram så är det deras sätt att sprida en sån glädje och gemenskap. Hade det inte varit för gemenskapen som blev på denna resa hade jag nog varit kvar på en av topparna gråtandes;) Den dagen som skulle bli den tuffaste under resan blev för mig en av de bästa dagarna i mitt liv. Vi höll ihop fyra personer under 47km, vi skulle kämpa tillsammans, vi skulle lyfta varann, vi skulle springa hand i hand mot refugion vi skulle bo i. Vi fanns där för varann när våra kroppar var svaga, vi skrattade, vi kämpade, vi gav aldrig upp! Det tog oss tio timmar, trots trötthet var det sån euforisk känsla och lycka hela dagen igenom. GEMENSKAP!!!

Förutom denna fantastiska gemenskap och den magiska miljön. Hur kunde jag då ta mig i mål utan en enda skada, utan någon känning och ändå en helt okej kropp som kunde börja träna några dagar efter hemkomst.  Jag tror på helheten, och jag kommer stå fast vid att sättet jag springer på och sättet jag använder min kropp på tog mig igenom dessa dagar. Att träna på rätt sätt, att ha tekniken för ett bra löpsteg (utifrån sin egen kropp), att kunna använda kroppens funktion på rätt sätt i både gång, löpning och annan typ av träning skapar en helhet som får kroppen att fungera som en "maskin". Den slutar aldrig. Den andra biten som oxå måste fungera är det mentala, det inre lugnet och kosten. Under två månader har jag kämpat, bearbetat och avslutat. Så när dagen kom för avfärd var jag HEL. Jag var glad ända in i själen och jag blickade bara framåt. Allt var på riktigt igen. Visst, jag kan tacka mina energiska gener oxå, det här med att sitta still är ju inte min starka sida. Så dessa typer av resor passar mig perfekt:) Jag är så lycklig över att jag gjorde denna resa. Jag är så tacksam över min fantastiska kropp. Och jag är ännu mer tacksam över att jag har en inställning till livet som kommer ta mig långt. Nu ska jag ut och förverkliga ännu fler drömmar.

Det jag vill förmedla med detta inlägg är att allt är möjligt!


PUSS PUSS

I`M THE QUEEN OF THE WORLD!!!